nykär 2008

| Postat i: Talk
0
Jag är så aggro så det är inte klokt! 
Fick då reda på att hans X ska med på kryssningen.. INTE ETT JÄVLA OKEJ NÅNSTANS! För fan kan hon inte bara lämna oss/mig ifred. Jag typ bara väntar på att hon ska typ flytta in i våran 'dåvarande' lägenhet typ.. Det är verklige nen människa som jag inte vill lägga tid/energi/tankar på den losern längre. Hon har förstört tillräckligt mellan oss! Nämner bara för ett årsedan när han o hon snackade och hon längtade såååå mkt och ville och hoppades att de skulle bli de två igen. Vart kommer då gränsen när han känner att, nej nu får det vara nog? Jag vet inte när det gränsen kommer, inte har den kommit än ialf. Sen att jag mer eller mindre fått skit att han har blockat henne, och jag blir anklagad att det är jag som inte pallar hit o dit? Det var för att vårat förhållande inte håller om det fortsätter så!! Men sure om han vill att det ska knaka så sure varsågod pojken. Nu sägs det att det inte snackas något, men det var't facebook när jag såg att ni snackade på msn.. 

[i]"Louice började tjura när hon såg du skrev till mig o bla bla... suck helt enkelt :/"

"Jaha ja.. Det var ju tråkigt =0( det jag menat hela tiden... inge kul när hon ska bli sur så fort vi pratar. Men men, det är ju inte min ensak. Tack för att du berättade iaf. Säg gärna till innan du blockar mig den här gången..."[/i]

Känner att.. jag har fan anledning att snoka, jag snokar inte utan anledning och jag får en anledning varje gång... 

Sure nu har jag sagt till honom att jag vill gå vidare. Att jag inte ska dra upp gammalt groll längre, OM DET NU INTE KOMMER NÅGOT NYTT SOM BYGGER PÅ DET HELA! 

Men nu att jag läste hennes blogg och får redan på att hon ska på denna jävla kryssning. Hon har fan inte varit på nån kryssning innan, och inte nån fest heller. Tror inte ens hon är så inne i musiken som hon verkar vilja visa för honom. Och varför denna kryssen, när jag och han har det så fruktansvärt dåligt!! Kände att efter natten som var så kände jag mig stark igen, men nu när jag fick reda på detta så rasade min styrka som en mur.. Fan jag vet att jag är så überkänslig inom allt nu och förstorar allt och .. ÅÅÅH! 

Igår så började allt kännas mkt lättare. Efter jag hade varit ledsen efter lägenhetstimmarna så kände jag hur jag började lugna ner mig men var fortf helt svullen och röd i ögonen. Han frågade mig om vi skulle fullfölja planerna att köpa mat och laga, jag ville inget hellre än att ha honom nära. Att få en kram ifrån honom som tog bort mig ifrån allt elände och dumma känslor. Han kom och hämtade mig i bilen och kände hur stelt det var och var så ledsen och omtumlad. När vi kom in i affären så kände jag att jag inte kunde stå emot hans underbara leende och vi börja de knuffa på varandra, som man säger så kärlek börjar alltid med bråk. Vi kommer till lägenheten vi lagar mat men fortf lite 'stelt', får i oss denna maten. Men jag måste sjklart hinna spruta creme freshe på hela mig och få all mat på tallriken(läs bordet) istället för I brödet och munnen där det ska vara. Efter ett tag kände jag hur mina ögon slutade och fokusera, kände att jag verkligen behövde lägga mig ner en stund. Utan protest ifrån honom så la jag mig där och somnade. Han var jätteduktig och diskade 'någolunda' ;] Sedan kom och kröp ner hos mig under täcket i soffan. Vi låg i varandras armar och värmen och hans underbara lukt gjorde mig varm i hela kroppen. Ligger och småslumrar, tills jag känner att jag inte kan hålla allt inom mig. Att det var dags att vi snackade. 

Sammanfattning att han älskar mig inte till 100% längre, men enligt honom att han vill ha uppehåll för han vill hitta tillbaka till mig/oss. Att jag ska sluta ta upp gammalt groll, och han får fan göra vad han vill med sitt x/ fd ragg och jag ska sluta bry mig. Har han kontakt med sina så gör de inget om jag har kontakt med mina (inte för det spelar mig nån roll ang mina, men just principen). Sen att vi kanske skall börja träffas oftare.. För jag har fått nog med att ha ett förhållande som inte är ett förhållande. Att tänka efter ifall nån frågar hur det är med mig och om jag är i ett förhållande eller inte. om det inte bättras, så .. Så vet man aldrig ifall mina känslor svalnar, eftersom hans har gjort det från min senaste insident? 

[i]Men så kändes det inte imorse.. [/i]
Sommaren 2006 så tillbringade jag mer eller mindre min sommar hos honom. Sov så skönt i hans säng, småvaknade när han pussade mig hejdå när han skulle till jobbet på morgonen. När jag vaknade så hörde jag fåglarna sjunga och vinden blåsandes i träden utanför fönstret. Kommer ihåg att vi sov med fönstret öppet mestadels och man även väckstes av gräsklipparen ibland! Vaknade och smörjde in mig i solfaktor. Och tog Ramlösan och gick ut och la mig på gräset och ville att tiden skulle gå till du kom hem. 

Idag morgonen den 20e Maj 2008 
Halvvaknade av en smekning på min rumpa och en puss på kinden och ett hejdå innan han gick till jobbet. Senare när min klocka ringde; 
Öppnade mina ögon kollade ut igenom fönstret och ser hur solen skiner och träden är gröna. Det är tomt brevid mig, för mannen i mitt liv är duktig och är på jobbet. Ligger och drar mig och njuter av hemmalukten och lukten av vårat tvättmedel och sköljmedel. Går upp och sätter på underbara vocaltrance som våran låt Rank 1 - breathing. Smörjer in mig i solfaktorn eftersom hudlotionen fanns det inte mkt kvar av. Tar för mig av köttfärsåsen som blev över från gårdagen och dricker Ramlösa. Kände mig så otroligt jävla nykär så det är inte klooooookt! Som det var sommaren 2006!..

Skrev det även till honom att jag kände mig nykär som 2006..
Svaret ifrån honom var som 'det var tider det. Saknar de tiderna'..

Jag önskade jag fick ett lika underbart gensvar som jag hoppas på .. dag efter dag..

MY WORK HERE IS DONE

| Postat i: Talk
0
Nu har jag varit och packat ihop alla mina saker i lägenheten. De står där mot väggen i sovrummet. Sovrummet med spackelränder som vi inte har renoverat klart, som vi skulle fixa nu i sommar. .
I mitt första förhållande så blev jag sambo.. jag plockade upp mina saker i den lägenheten och nån månad efter så sprack det förhållandet. 
Nu i år när mina föräldrar kom på min födelsedag så var inte förhållandet bra. Mina föräldrar kom med min brudkista och flyttkartonger. Med min fina cervise som han frågat i ett år, den kom äntligen till lägenheten. Men så som förhållandet var då, har jag ingen lust alls att plocka upp mina saker. Allt blev bara upplockat för att det skulle se bra ut framför mina föräldrar. Min födelsedagshelg var mer ellelr mindre ett skådespeleri för mina föräldrar. Men nu var det själva upplockningen som jag skulle skriva om. Jag ville inte plocka upp mina saker för jag kände att det skulle bara göra saken värre. Och nu idag stod jag och packade ner alla saker igen.. Det har gått 1½månad, tror det är kvinnliga intutionen som pratade till mig på födelsedagshelgen. Jag skulle ha väntat med att ha plockat upp den, och förhållandet kanske skulle ha repat sig. Jag känner ialf att det är ett mönster, jag ska då aldrig plocka upp mina saker igen..

Passade ialf på att åka till lägenheten idag för jag är ledig och han jobbade. Men han klev innanför dörren. Jag hade inte förberett mig mentalt på det, jag packade så snabbt och fort så jag minns inte ens vad jag packade ner. Tårarna ville bara falla ner på mina kinder flera ggr om. Speciellt när det spelades "going wrong" i högtalarna i lägenheten. Låten som spelades när vi kom fram till att vi skulle ta tid ifrån varandra för 3veckorsedan. Nej men jag tänkte att [i]FAN JAG ÄR STARK, håll in tårarna för fan![/i]. Känner mig så ovälkommen i lägenheten, så mkt minnen som suddas ut. Han sa att jag såg stressad ut, Jag ville bara därifrån så snabbt som möjligt. Illamåendet, tårarna som kommer läcka ut vilken sekund som helst. Kände mig som en ihålig person och genom att hålla tårarna inne så fylldes hela kroppen med tårar och om jag skulle vara där lite längre så skulle tårarna välla ut..

Sen att han försöker röra vid mig, att krama och ställa sig i vägen i dörröppningen så jag ska kolla på honom.. En hej-kram blev det, men jag är som ett skal. Allt känns bara så ytligt, känns som han kramar mig bara för att vara snäll. Jag känner att jag inte kan ta emot den "värmen/kärleken" för.. jag vet inte om det kommer helhjärtat ifrån honom. Om det inte kommer helhjärtat ifrån honom, så kvittar det. Samma sak med hela situationen att vill han inte ha mig till 100% så kvittar det. Dags att komma fram till ett svar..

Time to rock those tears away!

På något vis

| Postat i: Talk
0
Annars då? Jo jag är krossad totalt.. Varit ute på promenad nu utan musik och bara tänkt och pratat med den bästa, min mor. Om hur jag mår och händer omkring mig. Berättade vad som hänt mellan mig och honom, att jag bryter ihop kanske 3ggr dagligen, men jag är stark! Jag typ pratar om allt som händer omkring mig nu, men jag är stark! Jag kan inte tänka på något annat, men jag är stark! Jag går min egen väg utan honom, men jag är stark! Jag.. är inte stark länge till, jag känner att dagarna blir tyngre och tyngre.

Så som han behandlar mig nu.. hur jag behandlar honom, hur vi behandlar varann kommer inte gå till ljusa tider om det fortsätter såhär. Jag har ingen styrka kvar i kroppen, mitt sinne är blockerat. Att ena dagen få höra ett 'jag älskar dig' det ger mig hopp, får mig att få ljusa tankar. Men vissa dagar så känns det som jag inte betyder ett jävla skit. Att vänta på något svar som jag inte har en aning om vad.. Det tar mer på mig, längre lidande än att riva av plåstret direkt och få en direkt smärta. Ibland önskade jag att man rev av plåstret direkt..

Mina tankar ändras varje minut, till negativa som positiva. Vänner säger ditt och datt, föräldrar säger sitt, medans du inte säger nått och det är enbart dig jag vill höra nått ifrån. Jag förstår honom i sina tankegångar, förstår att han kanske vill vara singel, förstår att han vill ha kul igen och flörta med de tjejerna han nu har på betet, förstår om han vill vara själv och sitt. Men nu handlade detta om att han vill hitta tillbaka till mig och vårat. Att hitta tillbaka till en bra vardag och inte gå i rutiner, att känna lite pirr, att känna att man kan uppskatta och börja sakna mig igen.. Men ibland känns de som han hör av sig när det passar .. "käka kakan men ändå ha kvar den.."

Att börja på nivå 1 låter enkelt men jag klarar tyvärr inte av det. Jag har levt på nivå 10 i snart 2år det går bara inte att börja igen på nivå 1.. Allt eller inget, jag går annars... Jag vill ha en POJKVÄN inte en halvdan. Vill kunna ha en pojkvän som jag kan visa för alla att det är min pojkvän, att kunna pussa, träffa, ringa till, bli överraskad, känna sig älskad utan att man ska behöva tänka om man är för 'på' och kväver den andra. Jag blir mer och mer schizo i detta.. Sen i allt detta så har svartsjukan blivit enorm, klarar inte av det heller eftersom jag vet hur han är och vissa människor runtomkring är..

Märks nu att jag är så kluven man kan vara i allt..
Väntan är värre än ett rakt svar.


" .......Men allt kommer bli bra, det är jag säker på. På något vis......." "ensam eller inte..."